lördag 14 oktober 2017

Det blir bara något kortfattat nu. DEL III var lika bra som alltid, men ljudet var inte riktigt med dom. Förstår inte varför. Musiken som sattes på efter deras set var dessutom högre än dom, så det kändes inte som att det var på grund av någon begränsning. I det läget förstod jag ingenting. Nästa band, IT'S FOR US, hade jag inte sett innan då jag inte tog mig till Sekten när dom spelade där några veckor tidigare; jisses vad jag ångrar det. Riktigt bra, lite halvt atmosfärisk, post-punk. Tror det är synthen som gör att det känns så då det liksom alltid ligger en matta och maler. Men gitarren bidrar nog minst lika mycket till den svävande känslan med all reverb och delay. Överlag typisk nutida. När jag sedan köpte skivan blev jag inte jätteförvånad över att dom låg på LUXURY och det talar väl lite om att riktningen är aningen åt pop-hållet. "Huvudbandet" var lika bra som alltid. Även om jag själv tycker om att dricka kände jag ändå pepp på "spola kröken"-t-shirten. VÅNNA INGET är så himla tuffa. Jag gillar dom.

fredag 6 oktober 2017

Förra årets Action i Parken [länk] bjöd på bland annat VÅNNA INGET och DOLORES HAZE. Min önskan att TRUE MOON skulle ta över stafettpinnen från VÅNNA slog in och line-upen i övrigt blev ännu bättre än sist. Tycker det är svingött med en gratis minifestival utomhus såhär i brytpunkten mellan sommar och höst. Nästan mitt i stan dessutom. Det enda konstiga är ju att det är på kanten av en rullbrädspark där en mängd kids åker under spelningarna och man själv står närmast strandad på en liten ö och tittar på banden som någon slags strandad mupp. Dock hade jag själv tyckt det var så-in-i-helvetes fräckt att åka bräda till live-musik. Om jag nu höll på med sådant. Nåväl. Årets öppnande band var de alldeles lysande ALLVARET (4/6) - hemmahörande i Göteborg (tror jag) och punk-rocken. Tidigare nämnda VÅNNA INGET och också HOTET är bra referenspunkter för att fatta hur dom här låter och kanske så även TERRIBLE FEELINGS. Den där vågen av svenska punkband som försöker låta som, eller kanske snarare hämtar inspiration från, tidiga svenska punkband som kanske aldrig egentligen lät riktigt såhär. Nu målade jag in mig i ett litet hörn. Jag blir dock ofta lite rädd för hur bra, eller snarare skickliga, så många punkband är idag. Att all skit på något vis borstats av. Men idag finns det kanske inte så många ursäkter för att vara "dålig" på att spela musik. Men nu babblar jag bara på om annat. Det var gött och dom hade vettet att hålla sig runt den där oheliga 20-minuters-gränsen. Någonstans i slutet lät också sången nästan som X-RAY SPEX egna POLY STYRENE. Det var grymt.

BROWSING COLLECTION och THE GUILT lyckades jag missa men prickade in dom alltid lika strålande banden TRUE MOON och NIGHT VIPER. Filmade dock inte dom, vilket jag ångrar lite. Men alltid lika gött att slippa hålla i kameran. Svinbra kväll.

onsdag 27 september 2017

Den helt svartmålade teaterlokalen passade utmärkt för att ha enbart ett par mattor inredning. Det som var bandspecifikt var en stol till ORCUTT - ett bord och en projiceringsduk till NEUTRAL. Perfekt. Inget krimskrams eller tingeltangel. De som inte fick plats på trappavsatserna klämde ihop sig utmed väggen. Öppnande akten för kvällen var BILL ORCUTT (3/6). Känd, även om det kanske är i en smal noise-rock-krets, från 90-tals bandet HARRY PUSSY från Miami. Min initiala känsla var att det kändes som att någon bläddrade bland radiostationer och att Bill lyckades kanalisera in det i elgitarren. Eller ett flipperspel på ett tomt golv som fått totalt frispel och spottar ur sig kulor. Mellansnacket antydde att han gjorde friformstolkningar av "kända" låtar (jag tror inte jag nappade på någon av dom). Det som är synd är att det för mig aldrig tycktes landa utan att radiorattandet var konstant. Rötterna har dragits upp och kvar dinglar det enbart kvar någon typ av friformsgitarr med en vag blues-grund. Det blir för mig svårlyssnat och inget jag kan tänka mig att lyssna på varken på skiva eller på scen. Vilket känns väldigt synd eftersom Bill verkade vara en sån "go gubbe" med en redig dos humor. Bara hans trotsiga vägande på stolen gjorde att jag kände mig hemma med honom. Det är så att jag blir ledsen av att inte tycka om det.

Näst ut på golvet var Göteborg/Malmö-duon NEUTRAL (5/6) som verkar ha haft det bra det senaste med gig i Finland på FLOW FESTIVAL och kanske främst i Växjö då dom spelade med legenden LYDIA LUNCH. Kanske inte musikaliskt i samstämmighet med LYDIA, men absolut till sinnet skapar Sofie och Dan det där aviga, återhållsamt stökiga & mörka. Nästan lite av det där speciella med "dålig stämning". Ändå har dom hitlåtar inbäddade där någonstans som trotsar allt det andra vilket gör att man vill få till att det skulle vara ett pop-band som gömmer sig där inne. Även om dom gömmer det lite längre bak än t.ex. JESUS AND MARY CHAIN. Men ska man likna deras band-loopade, trumpetindränkta, noisebröt vid något hade jag nog främst dragit fram THROBBING GRISTLE även om jag vet att det inte är en av de direkta influenserna. Men skulle vi vara i mitten av sjuttiotalets England hade dom tveklöst spelat med just TG, CABARET VOLTAIRE och senare säkerligen med tyska EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN. Jag vill påstå att dom uppstått ur någon form av tidsanomali och att dom egentligen skulle höra hemma i den begynnande experimentella industrigenren på 70/80-talet men jag är oerhört glad att dom istället finns här. Någonstans kände jag dock att jag nästan sett duon för många gånger; det kändes som att jag lite längtade efter någon ny låt. Något nytt på projiceringsduken. Men besviken kommer jag nog aldrig bli av en NEUTRAL-spelning oavsett hur många gamla låtar dom spelar.

tisdag 5 september 2017

Höll mig på behörigt avstånd för att titta på TRUBBEL (4/6) och dom stökade på i vanlig ordning med nästan lika många på scen som på andra sidan. Det var gött men jag behövde mer få upp peppen på annat sätt än att halka runt på dansbanan till deras medryckande punk-rock. Efteråt visade Mattias Alkberg i Södra Sverige (6/6) viss farhåga över att det inte skulle bli lätt att följa ett band som "bara sjunger om Göteborg" i just Göteborg. Men oavsett om man är från Norrbotten eller Trollhättan så kan jag relatera till att hata sig själv (som MATTI proklamerar att alla deras låtar handlar om). Dock vill får jag känslan av att lika stor andel av hatet är utåtriktat och "Alliansen" (med SD & Moderaterna särskilt utpekade som riksdagens äckligaste) får sig flera kängor. Men jag gissar att det handlar om det där hatet att man är människa och att även alla andra är det. Hur som helst har dom på något briljant sätt på sin senaste skiva ('Rak Kant'), och nu då även på spelningen, lyckats kanalisera BLACK FLAG, och kanske en aning av HÜSKER DÜ, men tagit det igenom någon sorts post-punk-kvarn och resultatet är en av årets bästa plattor. En punkig och närmast dystopisk nerv blandat med någon slags slö existentiell kris som rullar ut som en seg och stinkande sörja framför ögonen på lyssnaren. Vid ett tillfälle så råkade jag slå på ljudspåret för spelningen och fick rysningar över hela kroppen och tvingade mig själv till att stänga av för att kunna spara till ett dedikerat tillfälle för att lyssna. Detta är så in i bombens bra. Både på platta och på scen. Vartenda not och vartenda ord. This is Norrbotten, not L.A.!

Detsamma går att applicera på nästa trio - Pascal (6/6). Det blir är en slags överbelastning att se två av Sveriges bästa band...rakt efter varandra...på en liten lortig scen på en Göteborgsk ö. Fast samtidigt också skönt att inte behöva ändra sinnesstämning utan att det bara håller stadig lina. På någon av pressbilderna är bandet framställda som några slags utredare eller detektiver. Nu har gitarristen istället en DHL-tröja på sig i början av framträdandet. Visserligen med störst sannolikhet för kylan, men det ger ändå en extra dimension till bandet av någon outgrundlig anledning. Det är som sagt säkert inte genomtänkt utan bara en detalj som råkade uppstå som blir helt genialisk. Än mer genialisk är deras försvenskning av HURRIGANES/LOLLIPOPS-låten som i deras tappning kort och gott heter 'Forever'...och detta är första låten (efter deras sedvanliga intro). Dock är det kanske meningslöst att hylla ett band för deras tolkningar? Speciellt när deras egna låtar håller minst samma kaliber som bearbetar situationer och känslor i ett nästan (socialrealistiskt) teaterliknande berättande om att t.ex. nästan bryta ihop på bussen till/från jobbet eller ensamheten i att känna att en död rockstjärna är ens ende vän och like. Jag älskar PASCAL fullkomligt och det blir bara starkare för varje spelning (fastän dom aldrig längre spelar 'Måne Över Fårösund').

måndag 28 augusti 2017

Nu är det exakt en månad sedan bland annat School '94, The Underground Youth och Twin Pigs smutsade ner dansbanan på Asperö som Festival del Mar Asperö gjort anspråk på över helgen. Jag hade ett stort tältsug men kändes onödigt att krångla till det och glad är jag för det i slutändan då det kom en och annan regnskur på natten. För det mesta kändes fredagen för mig mest som min sociala dag då man hann springa på diverse vänner och tjôta med dom och mest bara ta in den där festivalstämningen. Det var en bra dag. Men just banden var inget jag skulle höja till skyarna eller kanske inte ens upp på närmsta kulle. Flesta banden makade på i ganska slö takt och jag hade svårt att få igång mig själv. Det första jag spetsade öronen till lite extra till var SCHOOL OF '94 (3/6) där ALICE B är med. Ganska snart in i deras set uppstod dock någon form av tekniskt trassel som tog alldeles för lång tid att reda ut för att min energiska hjärna skulle kunna hantera det. Under tiden hände inte särskilt mycket på scenen heller så tillslut tröttnade jag tyvärr helt enkelt. Efter ett tags social paus spelade THE UNDERGROUND YOUTH (3/6) som någonstans hade någonting men kändes mer som dom emulerade, jag vet inte, kanske THE JESUS AND MARY CHAIN, CRYSTAL STILTS och något mer jag inte kommer på namnet på. Drönigt, skränigt och - kanske den bästa ingrediensen - ståtrummor. Men de lyckades ändå in riktigt sälja det. Mycket på grund av sången. Avslutande total-slakt (på det dåliga sättet) av en av SUICIDES bästa låtar, "Ghost Rider", gjorde att det tillslut var svårt att lämna dansbanan med annat än lite avsmak. Trummisen och basisten (som såg ut något som Sailor i Wild at Heart) borde starta ett eget band. Det hade utan tvekan blivit något bättre utav det. Sist ut för kvällen var Stockholms egna TWIN PIGS (5/6) som redan från start lyckades liva upp min annars ganska döda stämning. Det känns som att dom, utan att behöva anstränga sig eller göra det krystat, vet exakt vad dom behöver leverera på scen. Vet inte om jag tidigare pekat på det, men den lilla detaljen att dom har en synth istället för en bas gör att dom sticker ut ytterligare en bit från marginalen av dussin-hardcore (även om jag tror dom hade varit nästan lika strålande även med en vanlig rock-sättning). "Istället för" är visserligen konstigt att säga. Dom har helt enkelt en synth och ingen bas. Punkt. Det var bra från start till stopp. Nästan som att för en stund vara på Filler fast utomhus. Hade det här varit en wrestlingmatch så hade det inte ens behövts en domare för att utse TWIN PIGS till kvällens segrare